-

Du säger att jag inte räcker till. Du klagar, har dubbelmoral, förklarar aldrig. Du får mig att känna mig som en värdelös människa. Jag försöker verkligen få vår relation att fungera, men vad jag än gör så känns det som att det inte räcker till i dina ögon. Du accepterar inte mig för den jag verkligen är, men å andra sidan så känner du mig inte ens. Du. Du som borde känna mig mer än alla andra, känner mig inte alls. Du förstår dig inte på mig. Mina rädslor, min humor och mina konstiga fobier för ost. Nej, du skrattar nedlåtande istället. Jag känner agg, men jag vill inte göra det. Jag vill känna att jag är tillräcklig i dina ögon, för en gångs skull! Är det för mycket begärt? Jag vill inte bli ekonom, jag vill inte sitta hemma varje helg och aldrig dricka, jag vill inte vara rädd för att begå misstag, jag vill inte behöva ljuga för dig. Men du får mig till att känna mig tvingad. Hela mitt liv har gått ut på att försöka göra dig glad, för jag ville inte höra att du var besviken. Men du struntade i hur du fick mig att må när du aldrig kunde säga att någonting man gjort var bra. Allt kunde bli bättre, och jag hade inte ansträngt mig tillräckligt. Du frågar mig varför jag alltid är så arg på dig. Tänk efter. Du vet ingenting om mig och mitt liv. Du frågar inte ens, du vill inte veta. Lugn, du slipper..

They say time heals everyting
But I'm still waiting..