Jag fick låna en ängel
Min prins Bill gick bort i juni i år, och det var nog bland det jobbigaste stunderna i mitt liv, samtidigt som det var så fruktansvärt vackert. Han var gammal, svag och redo. Det kändes i hela kroppen. När vetrenären kom hem till oss för att låta honom somna in, så gjorde han inget motstånd. Han var redo, och det var jag med.
Jag hade sett honom tina bort mer och mer senaste två åren, men man blir blind och vill inte acceptera sanningen. Eftersom att sanningen gör så jävla ont. Bill har alltid vart min trygga punkt i livet. En anledning till att gå upp och fortsätta kämpa varje dag. Han har funnits vid min sida sedan jag var 7 år fram till att jag var 22år. Genom allt kaos och all lycka så har han vart den som alltid fanns där för att dela min känsla. Oavsett vad den känslan var.
När han somnade in viskade jag i hans öra att jag aldrig kommer glöma honom och att jag älskar honom över allt annat. Men det viktigaste för mig var nåt annat. Jag viskade "tack för allt min älskling". Det kändes så skönt att få säga till honom en sista gång hur mycket jag uppskattat honom genom åren och hur mycket han hjälpt mig genom mina mörkaste stunder. Tårarna kom men det var inte bara sorg. Jag kände en lättnad. Jag kunde sluta oroa mig över hur och när han skulle dö. Skulle det vara av något krampanfall eller skulle pappa eller Jonas hitta honom livlös en morgon? Nu fick vi ett avslut som familj. Vi startade resan med Bill tillsammans och nu avslutade vi den tillsammans, vilket jag tror var viktigt och tryggt för Bill.
Efter att han somnat in så lyfte jag upp hans fjäderlätta kropp och tryckte den mot mitt bröst. Jag fortsatte berätta för honom hur mycket jag älskat honom och att jag hoppas att han kommer finna frid i hundhimlen. Jag gick sedan ut genom dörren barfota, tillsammans med Bill mot mitt bröst, ner mot bilden då han skulle köras till vetrenären för kremering. Pappa och vetrenären var med oss men jag kände inte av dem. Det var jag och Bill, en sista gång tillsammans. Jag kände hans närvaro och han var med mig, det var han. Det var precis som att han gick brevid mig. Det är nog den hittils starkaste upplevelsen jag haft i mitt liv. Den känslan, kärleken och närvaron som gick med mig ner till bilen. Det var han och jag. Det var euforiskt på något vis.
Jag sitter ibland och tänker på Bill, och ibland blir jag ledsen. Men oftast blir jag glad när jag ser hans fina ansikte i mina tankar. Det var så sjukt allting. Bill kom till mig när jag var så ung, precis innan mina föräldrar skildes och allt började bli kaos. Han fanns med under nergångarna, och nu, när jag börjar bli stark igen och kan stå på egna ben, då lämnade han oss. Det var som att han kom till oss för att vaka över oss, och finnas där. Som ett stöd. En oövervinnlig kärlekskälla. Och när han kände att vi klarade oss, att allt började vända och gå mot det bättre, så kunde han slappna av och somna in. Jag har aldrig trott på änglar, men efter att Bill somnat in, så kände jag honom. Det känns som att jag fick låna en ängel.
Aldrig glömd, alltid älskad. Min ängel.
27/6-98 - 15/6-13
