-

Det är så sjukt hur man kan ljuga för sig själv samtidigt som man är helt övertygad om att man är medveten om allt. Våra hjärnor har ett maktfullt sätt att skydda våra hjärtan från saker vi inte orkar ta tag i just då. Det läskiga med det är just att när man väl förstår vad man egentligen känner, så slår det ner som en blixt. En hård jävla käftsmäll rakt i ansiktet. Man blir paralyserad och man måste bara kapitulera. Kapitulera för sig själv och sina hemska känslor som man inte vill känna. 

 

Ibland måste man bara ta skiten för va det är. Skit. Men ack så nödvändig. Ja, nödvändig skit finns det faktiskt. Det är sån skit som man vill strunta i och trycka ner, men egentligen borde man lyssna på känslorna, våga känna dem och sedan börja bearbeta dem. Först då kan man gå vidare som en bättre och lite klokare människa. Men att orka med den nödvändiga skiten är lättare sagt än gjort. 

 

Vad är lycka egentligen? Ett liv, en tanke, en förhoppning? Vad är det vi strävar efter nåt så förbannat? 

 

Jag har vart på båda sidor av steken. För två år sedan nådde jag min botten. Nattskräck varje natt, sorg, ilska, ensamhet. Daglig ångest som var så extrem att jag inte kunde vara ensam. Rädslan över att dö var var konstant, samtidigt som jag någonstans önskade att döden skulle ske. Om det livet jag levde då var allt, då ville jag fan inte va med längre. 

 

Men någonstans djupt inom mig så visste jag att det fanns mer för mig. Det här som ja var, det var inte jag. Inte på riktigt. Det mörka som hade tagit över mig var en demon. En ond jävla demon. Jag var som besatt. 

 

Efter mycket om och men och en jävla kämparanda från min sida så började jag sakta men säkert komma ur mitt mörker. Det var inte lätt. Men det var värt det. Nu idag skriver jag det här och jag känner mig genuint lycklig. Men hur? Vad fan hände? Det svåraste för mig har dock varit att försöka komma till ro i känslan om att jag faktiskt förtjänar lycka. Och jag har faktiskt jobbat för den. Hårt! Men vissa dagar känns allt så overkligt. Är det här verkligen mitt liv? Ibland blir rädslan över att bli olycklig så stark så den saboterar för mig. För någonstans har det alltid vart enklast att vara arg och olycklig. Det är vad jag känner till, och de känslorna vet jag hur man hanterar. Lycka, glädje och inre frid, det är något helt nytt och okänt för mig. Men jag är nyfiken. Jag vill lära mig mer och är spänd varje dag över vad som komma skall.

 

Förr vaknade jag upp arg oftare än glad, men nu är det faktiskt tvärt om. Konstigt hur livet kan förändras så länge man kämpar på. 

 

Min prins Bill gick bort i juni i år, och det var nog bland det jobbigaste stunderna i mitt liv, samtidigt som det var så fruktansvärt vackert. Han var gammal, svag och redo. Det kändes i hela kroppen. När vetrenären kom hem till oss för att låta honom somna in, så gjorde han inget motstånd. Han var redo, och det var jag med. 

 

Jag hade sett honom tina bort mer och mer senaste två åren, men man blir blind och vill inte acceptera sanningen. Eftersom att sanningen gör så jävla ont. Bill har alltid vart min trygga punkt i livet. En anledning till att gå upp och fortsätta kämpa varje dag. Han har funnits vid min sida sedan jag var 7 år fram till att jag var 22år. Genom allt kaos och all lycka så har han vart den som alltid fanns där för att dela min känsla. Oavsett vad den känslan var.

 

När han somnade in viskade jag i hans öra att jag aldrig kommer glöma honom och att jag älskar honom över allt annat. Men det viktigaste för mig var nåt annat. Jag viskade "tack för allt min älskling". Det kändes så skönt att få säga till honom en sista gång hur mycket jag uppskattat honom genom åren och hur mycket han hjälpt mig genom mina mörkaste stunder. Tårarna kom men det var inte bara sorg. Jag kände en lättnad. Jag kunde sluta oroa mig över hur och när han skulle dö. Skulle det vara av något krampanfall eller skulle pappa eller Jonas hitta honom livlös en morgon? Nu fick vi ett avslut som familj. Vi startade resan med Bill tillsammans och nu avslutade vi den tillsammans, vilket jag tror var viktigt och tryggt för Bill.

 

Efter att han somnat in så lyfte jag upp hans fjäderlätta kropp och tryckte den mot mitt bröst. Jag fortsatte berätta för honom hur mycket jag älskat honom och att jag hoppas att han kommer finna frid i hundhimlen. Jag gick sedan ut genom dörren barfota, tillsammans med Bill mot mitt bröst, ner mot bilden då han skulle köras till vetrenären för kremering. Pappa och vetrenären var med oss men jag kände inte av dem. Det var jag och Bill, en sista gång tillsammans. Jag kände hans närvaro och han var med mig, det var han. Det var precis som att han gick brevid mig. Det är nog den hittils starkaste upplevelsen jag haft i mitt liv. Den känslan, kärleken och närvaron som gick med mig ner till bilen. Det var han och jag. Det var euforiskt på något vis.

 

Jag sitter ibland och tänker på Bill, och ibland blir jag ledsen. Men oftast blir jag glad när jag ser hans fina ansikte i mina tankar. Det var så sjukt allting. Bill kom till mig när jag var så ung, precis innan mina föräldrar skildes och allt började bli kaos. Han fanns med under nergångarna, och nu, när jag börjar bli stark igen och kan stå på egna ben, då lämnade han oss. Det var som att han kom till oss för att vaka över oss, och finnas där. Som ett stöd. En oövervinnlig kärlekskälla. Och när han kände att vi klarade oss, att allt började vända och gå mot det bättre, så kunde han slappna av och somna in. Jag har aldrig trott på änglar, men efter att Bill somnat in, så kände jag honom. Det känns som att jag fick låna en ängel.

 

Aldrig glömd, alltid älskad. Min ängel.

27/6-98 - 15/6-13

 

 

Har inte bloggat på väldigt länge. Har lixom inte haft något behov av det. Men nu känner jag att jag att jag behöver ett ställe där jag kan rensa mina tankar på. Utan att bli dömd, utan att döma. Det är så sjukt jävla myckets om har hänt i mitt liv senaste åren, men framför allt senaste året. För ungefär exakt ett år sedan så var jag en levande död. En zombie. Utan riktiga känslor, utan kärlek, utan glädje. Varje dag och natt var endast en ständig kamp för att överleva. Jag gick in i den djupaste depressionen som jag haft i mitt liv, och detta är första gången jag skriver om det. Nu är jag redo att gå vidare.

 

För ett år sedan fanns ingen mening i livet för mig, och så har jag nog känt mer eller mindre så länge jag kan minnas. Men för ett år sedan så nådde jag nog min botten. Jag visste inte varför jag levde. Vad var poängen med allt? Är det meningen att livet ska kännas såhär? Samtidigt som jag var så trasig så visste jag någonstans att det fanns något annat för mig. Jag visste nånstans långt där inne, att jag skulle få uppleva lycka i livet. På riktigt. Och därför valde jag att kämpa vidare. För jag är en kämpe. Även om många av mina närmaste kanske sett mig som svag många gånger så vet dem inte hur mycket jag kämpade för mitt liv. För mig var det inte "jag ska nog få ordning på det här snart ska du se" utan för mig var den VINNA ELLER FÖRSVINNA!

 

Det känns konstigt för mig när terapefter, läkare, vänner m.m frågar mig om jag har vart självmordsbenägen. Jag antar att man kan svara både ja och nej på den frågan, men jag föredrar nog nej. Ville jag dö? Nej. Ville jag leva? Nej. Inte om livet skulle kännas på det viset. Väldigt komplicerad tankegång och mycket svårt för mig att förstå, både då och nu idag. Hur går det ihop? Det gör det kanske inte, och det kanske man inte behöver tänka eller reflektera så mycket över heller. 

 

Varför blev allt som det blev då? Ja, det är också en svår fråga. Min familj är en komplicerad liten enhet, och man måste vara extremt försiktig med vad man säger ibland. Saker och ting får inte "se illa ut". I alla fall för ena halvan av familjen. Men just nu skiter jag i det faktiskt. Men för att börja nånstans.. Mina föräldrar skilde sig när jag var 10år, min bror var 5år och våran älskade hund Bill, (RIP) var 3 år. Om jag ska vara ärlig så minns inte jag så mycket av min barndom fram till att jag var 10 år, det är ganska suddigt. Min pappa finns inte med så mycket i bilden då han reste extremt mycket. Och det enda jag minns är enstaka saker, såsom när han kom hem sent med godsedjur efter en resa. Eller när han skulle brottas med oss tills vi sa det hemliga kodordet. Ja, det finns många fina minnen också såklart, inte bara tråkiga saker. Tyvärr så är det lätt såna saker som fastnar.. I alla fall, mamma flyttade till ett eget radhus och jag var faktiskt glad över att dem skulle skiljas. Nummer 1: Jag skulle få TVÅ RUM!!! Vilket var hur kul som helst när man var 10 år, och nummer 2: Jag visste att mamma och pappa inte var lyckliga tillsammans. Jag mindes att jag frågade mamma en gång "varför pussar du och pappa aldrig varann?". Ja, det säger väl allt..

 

Det gick några månader och mamma träffade en ny kille, "J". Han var alkoholist och använde droger. Min mamma har nog alltid också vart alkoholist, men just då och några år framöver så skyllde jag nog mycket på J. Jag tyckte att han hade dragit igång nåt, och att om han försvann så skulle allt bli bra igen. Men åren gick och missbruket eskalerade från helgdrickande till varje dag. Mer och mer alkohol och allt värre fyllor. Mer och mer konstiga saker började hända hos mamma och allt fler märkliga, obehagliga människor kom och gick. Vi var i stort sätt stammisar på lokalkrogen där det käkades pizza och hamburgare och alkoholen flödade. En stor stark, stor stark...Tre till.. Åtta stora starka..

 

Alkohol, skumma människor, lokalkrogen, J, oro, ångest, ilska, irritation, övergivenhet, rädsla, tårar och våld blev vardag för oss. Varje natt när mamma drack så låg jag vaken. Jag kunde inte, det gick verkligen inte, jag kunde inte somna förens hon hade somnat. Då kunde jag slappna av. Samtidigt som allt detta skedde så försvann min pappa. Han träffade en ny kvinna, "M", och han reste och reste med sitt jobb. Allt eftersom tiden gick så började M att må dåligt. Hon blev elak och började frysa ut mig och min bror. Favoriserade hennes egna barn och sket i Bill. Pappa trodde jag ljög när jag berättade om allt som skedde och han valde hennes sida. Jag kände mig helt ensam. Jag skar mig i armarna. Det var ångestdämpande för mig. Det var ingen fjortisgrej som alla höll på med, utan jag dolde det varje dag. Jag ville aldrig att någon skulle få reda på vad jag höll på med. Jag drack, började träffa killar, fel killar. Jag hatade mig själv, min mamma, pappa, M och J. Varför lämnade alla oss i det här? Varför var ingen vuxen och tog ansvar? Alla vuxna var så upptagna mitt sitt eget skit att ingen märkte ens nåt. Ingen märkte att jag skar mig, att jag smög ut om nätterna, att jag hade sex eller att jag umgicks med fel folk. Ingen såg att jag så desperat längade efter bekräftelse och kärlek. Jag ville bli sedd, älskad och accepterad. Mer är något annat. Jag var vilsen, ensam och rädd. Jag visste varken ut eller in. Jag visste redan då, när jag var 14,15 år, att jag ville förändras och må bättre. Jag ville få hjälp. Men vart börjar man? Då hamnade jag på Ersta, en "kurs" för barn till alkoholister och drogmissbrukare. Det var nog där jag först insåg att jag inte var frisk. Men jag var inte ensam, och på något sätt så var det skönt. Det är ju inte det att man önskar andra barn samma sak, men det var ändå lugnande för mig. Det blev en plats i 15 veckor där man kunde slappna av och vara ÄRLIG. Något som ingen i min familj var speciellt duktig på just då. Inte jag heller. Men jag tror att det var där och då som jag började förstår hur mycket allgt påverkade mig, även fast jag alltid haft den mentaliteten att INGET påverkar mig. Jag väljer själv hur jag mår och ifall jag låter detta påverka mig. Jag såg ner på människor som vågade vara svaga. Jag tyckte dem var patetiska. Det är väl bara att rycka upp sig? Dem orden skulle jag så småning om få äta upp. Men jag tror att jag kanske var avundsjuk. För att jag också ville vara svag. Men jag vågade inte släppa kontrollen.

 

När min panikångest verkligen kickade igång ordentligt, i aug/sep 2012, så insåg jag att jag hade haft fel. Paniken kom oftare och oftare och snart blev det vardag för mig. Jag utvecklade nattskräck eftersom paniken alltid kom under natten. Jag vågade inte somna. Det fortsatte och blev oftare och oftare. Inte fulla attacker, men dalig ångest. Stickningar, krypningar, rädsla, andningssvårigheter. Det var samma sak varje dag när mörkret började komma. Då blev jag utlämnad igen. Jag vågade inte vara ensam. Jag var helt utmattad. Mina vänner fick sova över med mig, jag sov över hos folk, ringde runt i panik varje vecka för att försöka hitta folk som kunde ställa upp. För jag klarade det inte själv. Jag var så arg på mig själv. Varför lät jag det gå så långt? Och varför var jag så dömande? Varför kunde jag inte bara erkänna att jag mådde piss, och att jag också var svag, rädd och ensam. Envis? Stolt? Vem vet.. Rädd vet jag att jag var i alla fall. Rädd för sanningen om mig själv. Det var nog det läskigaste. Varför mår jag såhär?

 

Mycket skit har hänt, men även mycket fina minnen finns med i bilden. Jag har fått två nya syskon som jag älskar. Min mamma är nykter sedan 1 1/2 år tillbaka, och pappa och M flyttade isär. Livet håller på att formas och saker och ting blir sakta men säkert bättre. Mycket jobb återstår för min del, innan jag kommer känna mig "bra". Men jag jobbar, varje dag med mina demoner. Och jag har kommit en bra bit på vägen. Jag har nu kommit fram till att jag ska börja skriva igen. Skrivandet har alltid vart en väldigt stor och viktig del för mig, men jag gav upp det någonstans på vägen. Därför tror jag att det är bra just nu att skriva. Eftersom det kanske hjälper till att läka det jag vill laga. Själen.

 

Jag vill tacka de vänner som fanns där och min familj för allt stöd jag fått under det senaste året. Ni vet vilka ni är. Sedan vill jag ge ett speciellt tack till min älskade mamma, för att hon nu mer alltid finns där. Och även ett speciellt tack till min fina man, Andreas. Ni är guld värda. Nu fortsätter vi framåt tillsammans!