-

Ibland blir jag ledsen, av någon anledning. Ibland längtar jag tillbaka. Tillbaka till tiden då saker inte spelade roll, när man var liten och oskyldig. Då man inte visste någonting, när man var naiv och snäll. Varför ska allt rasa och bli fel när man växer upp. Blir det så för alla, eller finns det någon som känner att allt vart perfekt. Det tror jag inte. Ungdomstiden är ett verktyg för att lära oss rätt och fel, en förberedelse för vuxenvärlden, men jag vet inte om jag vill dit. Inte än.


Jag sitter och tänker på min tonårstid, även om det är långt ifrån slut så tänker jag ibland tillbaka. Men endast på det negativa, det dåliga och äckliga. Jag är inte samma person som jag var då, och det är jag glad för. Men jag bara känner hur lycklig man var när man var liten, inte tonåring, utan liten. När man var med föräldrarna, åkte på semester, badade, lekte med brorsan, satt uppe sent tillsammans, mös, hade kul, campade och allt annat man upplevde tillsammans. Det känns overkligt att det aldrig kommer bli så igen, vi kommer aldrig mer göra något sånt. Det är sorgligt..