-

Jag förstår inte varför han väljer att leva tillsammans med dig? I ett förhållande så destruktivt att man nästan spyr. "Vi håller allt inom oss, så allt ser bra ut, från utsidan", ja så brukar det låta, och det tror ni verkligen på? Det är så sjukt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och ju mer jag tänker på det, detso argare blir jag, förundrande. Varför vill man leva så, varför väljer man att förbi olycklig? Kanske är det rädslan för att vara ensam, att vara tvungen att börja om, kanske är det den som spökar. Jag kommer aldrig att förstå.

Jag har hatat i flera år, men jag orkar inte mer. Jag har övergått till likgiltighet. Allt som sägs eller tycks, existerar inte för mig, inte längre, inge mer. Jag är trött på att bli skadad av de personer som ska vara mitt skydd, jag är trött på all falskhet. Jag hatar sånt, jag hatar oärlighet när de blir så starkt så att det blir normalt i slutändan. Vem vill ha det så?

Det är skitsnack och baktal, som någon jävla mellanstadie-klass, och det är varje dag, hela tiden. Att lägga korten på bordet, det är det inte tal om, det skulle aldrig falla er in. Hur kan ni kritisera andra när ni är de som har det allra värst, när det är ni som i slutet av dagen mår som sämst. Varför kasta sten i glashus? Varför låtsas som att allt är bra, när det är så långt ifrån som det kan komma. Att tiga gör inte situationen bra, tvärtom. Att tiga gör saken bara värre, det gör bara att man hatar ännu mer, man hatar tystnaden, falskheten, skitsnacket och tillslut personen.

Jag vet inte vad jag ska göra mer, jag har gjort allt i min makt. Jag bad dig lämna henne, men du valde bort mig. Du valde henne framför oss, men det skiter jag i. Jag orkar inte bli ledsen, jag orkar inte bry mig mer. Det är trots allt ditt val, men det är synd att vi andra hamnar mitt emellan. Vi drabbas av erat val. Ni tror att allt ser bra ut, men så är det inte. När ska ni inse det? När ska ni ta tag i situationen, och bli mänskliga? Ingen är perfekt, förstå det.