-

Hade nyss ett samtal med min pappa, ett långt sådant. Han och jag har en väldigt komplicerad relation, den är faktiskt jättejobbig. Vi tiger om det mesta och låtsas som att inget dåligt existerar. Så länge jag alltid har ett leénde på läpparna så är allt bra, i alla fall som det ser ut, och det är ju det som räknas. Nu alldelles nyss sa jag, för första gången på riktigt länge vad jag verkligen tyckte, om allt! Jag sa ju naturligtvis inte alla mina känslor, eftersom de flesta inte räknas, men det viktigaste kom upp. Nu känner jag mig så lättad, jag har fått ut en del av det jag vill ha sagt.

Ni som lever i en liknande situation, och alltid får höra att ni ska "stå på er" eller bara "säga vad ni tycker", jag förstår er rädsla. Det är inte så jävla enkelt, speciellt inte med en sådan person som inte vill lyssna på saker som är fel. Ibland kan det kännas som att man pratar med en vägg, och då såras man bara ännu mer. Man orkar inte ta diskussionen så man håller det inne istället, det fixar man ju. Men tillslut får man ett mentalt psykbryt, antigen ett stort eller ett långt pågående. Man tar ut sin vrede på andra människor, man är lättirreterad och arg och ingen förstår varför. Man hittar på töntiga skäl till varför man bråkar, och tiger om den verkligen anledningen - jag har ingen att prata med.

Det är aldrig enkelt att konfrontera någon, speciellt inte ens egen förälder. Men trots detta, gör det ändå. Att bära runt på tonvis av känslor som man inte får utlopp för är förödande för en själv. Vad man än tror så fixar man det inte, så är det bara, inte i längden. Genom att prata om saker lättar man sitt hjärta, och efter känns det så jävla bra. Men det är så läskigt, klumpen i magen ligger där och skaver, man vill inte prata. Man är rädd för att såra, och glömmer bort att man är själv så jävla sårad, och det är ju lika illa. Det är sjukt jobbigt, men det hjälper mot smärtan, i alla fall en stund.