-

Att rannsaka sig själv är aldrig enkelt. Att finna sina brister och fel, samt bejaka det som är bra hos en själv. Jag har alltid blundat för den jag är, sett mig som någonting annat och aldrig vågat acceptera hur jag faktiskt är. Ända sedan jag kom in i tonåren har jag önskat varje dag att jag var annorlunda. Att jag var tillbakadragen, lugn, sofistikerad och rent igenom snäll. Jag var avundsjuk på människor som var så. Varför var de så lugna och fina, medans jag alltid hade nåt att säga? Jag ville bara vara osynlig istället för att alltid känna en dragning till att befinna mig i centrum.

Efter många år har jag äntligen börjat acceptera den jag är, och istället hittar jag fördelar. Varför ska jag bli irriterad på mig själv för att jag är en supersocial, glad människa? Jag har alltid kul när jag går ut och träffar nya människor, det är det bästa jag vet! Okänt folk som kanske bara för en kväll blir ens bästa kompis, hur härligt som helst!

Det är klart att det finns massvis av saker som jag inte gillar med mig själv, som att jag tex är ganska ego, uppkäftig och ärlig. Ibland för ärlig. Men å andra sidan är det alla dessa egenskaper som gör mig till den jag är, och om jag ska vara ärlig så tål jag inte människor som är tråkiga längre. Lugna, alltid sansade och översnälla. Det jag försöker säga är, jag har träffat många människor som jag som alla blir trötta på sig själva, men skit i det, kör bara!