DU GAV MIG MITT LIV OCH DÖR DU TAR DU MITT MED DIG

Det börjar kännas mer och mer. Maktlösheten smyger sig på när jag inser att du håller på att dö framför mina ögon. Jag vill bara krama om dig, och berätta för dig att jag behöver dig här. Att du ska stanna hos mig. Du kommer att dö, förr eller senare. Det gör ju alla människor, men du kommer göra det på fel sätt. Jag vill att du ska ringa mig och säga att nu är det slut, på riktigt. Jag vill att du ska finnas här när jag flyttar hemifrån, får barn, när jag är vuxen och har ett eget liv. Jag vill ha dig här så länge som det går. Det skär som en kniv i mitt hjärta när jag inser att du och jag aldrig kommer att få en normal relation. Det skär i mitt hjärta när jag vet hur fin du är egentligen, eller en gång var. Jag älskar dig.

Död åt alkoholismen

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0