?
Jag är så förvirrad. Det känns som att jag har kastat mig in i något som jag inte kommer klara av. Jag känner paniken komma smygandes, jag känner hur den kväver mig. Varför är jag så rädd? Varför kan jag bara inte släppa taget och slappna av, bara låta det komma över mig som en våg? Det är ju det jag egentligen vill. Men jag vågar inte. Jag vågar inte riskera att känna den där smärtan igen. Den där smärtan av hjärtesorg. Det är det värsta som finns, och jag vill aldrig känna så igen. Men om jag aldrig vågar satsa kanske jag aldrig får känna mig så där lycklig igen, och det vill jag verkligen. Men trots det så känner jag mig själv, och jag vill inte vilseleda eller såra. Jag vill inte sabba nånting som jag tror kan bli bra med lite tur. Åh gud, jag antar att jag bara får ta det hela som det kommer och strunta i att tänka så mycket. Det får bli som det blir helt enkelt, och förhoppningsvis blir det någonting bra av det hela.
om man vill vara lycklig måste man må illa också. klart det inte är kul, men hur vore det om man var lycklig hela tiden? man skulle inte kunna uppskatta de lyckliga stunderna och då skulle man inte ens va lycklig.
man måste våga leva, och i livet blir man sårad, men det är inte det enda. om man inte vågar ge sig in i saker så kanske man slipper att bli sårad, men då lever man inte. du klarar av allt!
